' - Too good

Ibland utgör man fara för sig själv. Är inte det konstigt? Man kan uttala sig om att man ibland är för smart för sitt eget bästa, för snygg, för snäll eller i mitt fall för angelägen till att tänka för mycket. Att jag är analytisk har både gynnat mig och satt fällor för mig. Den egenskapen har fått mig att förstå samband bättre inom olika områden och kan stolt kalla mig smart. Men då kanske jag kan säga att jag är för smart för mitt eget bästa, för det har vållat mig så mycket problem med. Jag tänker för mycket på livets stora frågor, speciellt kärleken. Tänker inte gå in på mina tankar för då lär jag aldrig bli klar med inlägget. Men jag blir så frustrerad på mig själv när jag inte kan koppla bort tankarna utan fastnar i en skog av tankar som hela tiden växer tätare och tätare. Ibland skulle jag önska att jag inte var så "smart". Ibland är det faktiskt bättre att vara dum och ovetande för det man inte vet har man inte ont av.

Vet egentligen inte varför jag tog upp ämnet. Kanske mest för att dela med mig min frustration över min egenskap. Inte meningen att förpesta eran onsdagskväll med min bittra tillvaro, men ibland kan man bara behöva skriva av sig och veta att det faktiskt finns några som läser detta. Det blir lite som terapi med en ögonbindel, för jag ser inte läsarna. Jag vet bara att de lyssnar och finns där som ett osynligt stöd.

Kan då avsluta mitt inlägg genom att tacka mina vänner och framför allt underbara Johan, som får stå ut med mina funderingar och tankar. Ni betyder mycket ska ni veta och gör tillvaron lättare. Tack!